En av de svårare bitarna i att vara förälder är att sätta gränser på ett vettigt sätt. Framför allt så behöver man ta sig tid att tänka igenom vilka regler det är som gäller. För att sedan fundera ut ett enkelt sätt att förklara varför. Utan en klar bild över vad man vill åstadkomma med sin uppfostran blir det lätt rörigt.
Det kan också vara så att man har svårt för att säga nej utan att få dåligt samvete. Men genom att vara förberedd på kommande konflikter blir det lättare att säga nej utan att må dåligt. Trots allt så är det vi vuxna som har ansvaret att se till att våra små guldklimpar klarar sig helskinnade genom livet. Och jag tror inte att det finns något barn som blivit traumatiserat av att inte äta godis hela veckan.
Oändliga tillrättavisningar
Gråt och protester hör liksom till familjelivet och är en del i barnens förberedelser inför att en dag stå på egna ben. Grundkonflikten att jag vill men att någon annan vill något annat,behöver tränas på gång på gång, och i olika faser av uppväxten.Jag tror att det viktigaste är att man säger nej på ett sätt som inte är kränkande för barnet. Att man säger nej i tid, på ett sansat sätt. Om man väntar för länge med att dra gränsen för vad som är acceptabelt finns det risk för att tillrättavisningen blir hård och onyanserad.Men föräldrar är också trötta och griniga ibland. Och ibland tryter tålamodet. De gånger som man känner att det gick fel, att man använde fel ord eller var för brysk så går det alltid att prata igenom vad det var som hände. Det går att säga att man haft fel eller gjort fel, utan att tappa sin auktoritet. Att säga förlåt är något som både vuxna och barn har nytta av i sin relation till varandra.Ibland känns det som att man bara tjatar och tjatar utan att någonting alls går fram. Att man har blivit den där trista tjat-tanten som man i tonåren svor att aldrig bli. Du får inte, man får aldrig, akta dig för och så vidare i all oändlighet. Men det brukar faktiskt fungera rätt bra tillslut om man bara kan förklara varför, speciellt när barnen blir lite äldre.
En dag går budskapet fram
Min treårige son hade hemskt svårt för att acceptera att han inte fick ställa sig mitt i vägen utanför vårt hus. Eftersom vi bor intill vägen alldeles i en kurva så är sikten begränsad och det är fullständigt livsfarligt för ett litet barn att sitta mitt ute på vägen. Jag hade under en längre tid tjatat, förklarat och skrikit i panik, samtidigt som jag spurtat ut på vägen för att hämta in en tjurig treåring. Ett tag så sprang den lille rackaren ut och satt sig på vägen varje gång han blev sur eller inte fick sin vilja fram. Inga förklaringar i världen verkade fungera.En dag frågade jag honom vad han trodde skulle hända om han stod på vägen när en bil kom. Till min stora förvåning svarar han ” det blir tattastrof, komma blod”, efter den dagen slutade han springa ut på vägen. Nu känner jag mig betydligt lugnare, speciellt efter gårdagens lilla utspel.Jag hade varit borta ett dygn och han var arg och ledsen eftersom han saknat mig. Då jag frågar om jag kan få en kram säger den lille gynnaren ” nej, mamma gå ut ställa sig på vägen….”. Så nu är jag övertygad om att allt tjat verkligen har gått fram.